Hur många är vi som förknippar hockey med ångest?

JepsenTaif

Under helgen som gick var jag i Jönköping och tog några bärs med ett gäng polare.  Vi satt och snackade lite om hockey och då säger en av polarna (ungefär) till mig ”Förknippar inte du hockey med ångest?”. Jag funderar en sekund och svarar: Ja.

Nu har jag under några dagar funderat på om vi är fler. I mitt fall blev det mycket ångest när det kom till att spela ishockey. Jag, likt vi alla som har utövat sporten, skulle ju ta oss till NHL. Vi skulle strosa runt på Manhattan och vara kungar, komma hem ett sista år avsluta i moderklubben och sedan leva på hockeymiljonerna. Så blev det inte riktigt. Själv blev jag en halvtaskig division 2-spelare, förvisso finns det väl de som blev ännu mindre, men ändå.

Ishockey ska ju i första hand vara roligt, men i mitt fall blev det inte riktigt så. Misstförstå mig rätt här nu, jag har haft riktigt roligt genom mina år som utövare, skaffat vänner för livet och har otroliga minnen. Men, rent när man väl var på isen, blev det mer en räddsla för att misslyckas än verkligen en vilja av att lyckas.

Visst är det väldigt konstigt. Hela mitt resonemang är snett egentligen. Jag la ju ner sex dagar i veckan från det att jag var 13 till 25 år gammal. Något som driver en kan faktiskt vara ångestladdat, så var det för mig.

Man vill så mycket, man kör, man sliter… Sitter inte och säger att jag var den spelaren som tränade mest av alla, men jag körde ändå hårt. Lyckades gjorde jag inte, men hade ruskigt kul på vägen. Frågan är varför det blev en stor ångest i stället för stor lycka och glädje när det väl brann under matcher?

Känner du igen dig?

Kommentera artikeln

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kan använda följande HTML-taggar och -egenskaper:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>