Ordet språngbräda stör mig

Det är väldigt modernt att man som klubb på lägre nivå själv vill vara en så kallad språngbräda för spelare med ambition att spela på högre nivå. Grundtanken är egentligen sund, då ekonomin (för de allra flesta) inte ger utrymme till någon vidare utsvävning. Men hur klingar egentligen ordet i öronen på de där spelarna som är navet i klubbarnas existens? De som har varit där i fem år, gjort jobbet varje dag och glatt och snällt väntat på sin möjlighet till en större roll. De som förmodligen aldrig kommer att bli värvade till en övre nivå och har nöjt sig med det, de som strävar efter den övre divisionen men då med laget i hjärtat som de spelar för. De som lever sina liv med och i klubbarna kombinerat med något arbete, där de vill klättra inom företaget. Helyllekillarna från landsbygden helt enkelt. Är de verkligen inte värda mer än att bara vara något redskap för att unga killar ska komma och gå vidare. Är det egentligen inte just de killarna, de där helyllekillarna, som drar lasset som det ska satsas på, och byggas runt?
Du kanske tycker att jag är helt snett ute här, på grund av att det ekonomiskt är rätt att ha den filosofin. För det är det. Men någonstans stör hela grejen mig, det blir lite: ”Hej, vi gillar dig. Du får gärna spela här hur länge du vill, bara du aldrig kräver något”.
Vilket retar mig, då det egentligen är just de spelarna som klubbarna lever på.

Kommentera artikeln

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kan använda följande HTML-taggar och -egenskaper:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>