Wahlberg – snudd på unik i svensk hockey

Åsedakillen Emil Wahlberg är nästan unik i svensk hockey. 27-åringen har spelat på alla seniornivåer utom SHL – som han just nu kvalar till. Från division 3 med Åseda IF som 19-åring till SHL-kval med Västervik nio år senare har vägen varit oväntat kort. Men ändå brokigare än vad det låter. De kommande veckorna är något försvararen knappt ens kunde föreställa sig att han skulle få uppleva – bara för några månader sedan då han faktiskt la skridskorna på hyllan.
Knappast heller som 19-årig division 3-spelare hemma i Åseda.
– Nej, det kan jag väl inte påstå direkt. Kommer knappt ihåg hur det var då. Visst ville man uppåt när man spelade i trean men det var nog främst mot tvåan man siktade och så fanns väl kanske spela i ettan mer långt bak i huvudet. När jag spelade i trean kändes allsvenskan väldigt långt bort och framförallt ett topplag i allsvenskan, säger Emil Wahlberg.

Det blev först spel i Troja/Ljungbys juniorlag i Superelit som sistaårs-junior.
– Det var likadant då egentligen, spel i ettan fanns mest i bakhuvudet. Man hade väl gärna sett att man skulle fått chansen att fått träna med Trojas a-lag, men det fick jag aldrig. Samtidigt var det många talanger i det laget och jag visste att jag inte var först på tur.

Efter en säsong i Ljungby blev åter spel med Åseda, som nu hade tagit sig upp till tvåan efter sju sorger och ännu fler bedrövelser. En chansning kan tyckas att flytta hem, då det kanske hade varit enkelt att satsa på det civila och slå sig till rot?
– Så är det ju och det fanns något annat alternativ. Jag var och tränade med Boro och min sambo Frida är därifrån och hade jobb där och det hade blivit Boro i stället i fall inte Åseda hade fått den där platsen i tvåan. Det första året där fick vi kvala oss kvar och om jag kommer i håg rätt så skulle vi inte hängt kvar. Tror att HF Linköping vann, vi blev tvåa och Dalen trea i kvalserien men alla fick stanna kvar.
– Mitt andra år sen med Åseda i tvåan tror jag att vi slutade tia. Då hade vi ”Hasek” i målet. Joakim Berggren var grymt bra den säsongen för oss.
Och efter där ringde Vimmerby?
– Nej, det var som så här att Boro ringde en gång till och så ringde även Västervik faktiskt. Men i samma veva kände jag att det hade gått rätt bra när vi hade mött Vimmerby och de hade gått upp i ettan. Jag gjorde en chansning och kände väl att det var min sista chans för att nå ettan. Så jag ringde själv upp Micke Rundberg i VH och frågade om det fanns någon chans för mig att få komma och spela i Vimmerby.

Snacka om fynd för Vimmerby då Wahlberg senare till och med blev kapten för laget…
– Rundberg var positiv direkt när jag ringde men han var inte sportchef för de bytte precis till Jaensson så Rundberg var tvungen att prata med honom och jag fick ett try out-kontrakt. Sen gick det väl egentligen ganska fort, redan efter två veckor tror jag, på try outen så kom de och sa att de ville att jag skulle spela där och jag själv var inte sen på att tacka ja.

Det ledde till fem säsonger och ett K på bröstet (Ja, VH körde K och inte C).
– Det blev ju så sen, jag blev vald till kapten när Jakob Karlsson drog till Södertälje, det var väl egentligen ganska mycket kaos just då. Men det blev en rolig upplevelse.

Efter fem säsonger i ettan och Vimmerby Hockey tog Wahlberg förra våren beslutet att faktiskt sluta spela ishockey.
– Det beslutet var väl på grund av att jag hade en heltidstjänst som jag inte ville tappa. Jag visste hur det var att spela och jobba heltid, med två barn funkar det inte. Det funkade inte med ett den säsongen och jag gjorde inte min bästa säsong heller. Det funkade inte socialt så därav tog jag beslutet att karriären skulle läggas på hyllan.

Men det blev inte så?
– Nej, sen kom Västervik och gav mig ett erbjudande om att jag kunde få spela hockey på heltid hos dem. Det är inte långt att pendla, det tar mig 45 minuter dörr till dörr, så det var inte så mycket att tveka på. Jag kollade med jobbet och de var schyssta så jag kunde ta tjänstledigt. Så var man där helt plötsligt i allsvenskan som man någonstans bara drömde om, men absolut inte trodde var realistiskt när man spelade i Åseda.

Och nu är du med och kvalar mot SHL, det måste känts som en utopi för några år sedan?
– Det var absolut inget jag kunde föreställa mig. Och vi har ju varit tippade i botten hela tiden och alla har frågat sig när vår dipp ska komma. Vi hade en dipp med fem eller sex förluster men vi har hela tiden trott på oss själva och gruppens vinnarkänsla från tidigare säsonger har liksom smittat av sig på oss nya. Vårt mål har varit topp-åtta hela säsongen, men sen att vi slutar trea kunde väl kanske ingen tro.

Det är ju en enorm resa. Det är aldrig kört, eller vad skickar du med till yngre spelare som har stora drömmar?
– Så länge man tror på det själv så finns chansen skulle jag säga. Det är hårt jobb som gäller och att man hela tiden strävar efter att komma dit man vill. Det är inte så att jag har tränat ihjäl mig men jag har alltid försökt att vara seriös hela tiden och har tagit hand om kroppen och så där och till slut gick det väl.
– Samtidigt tror jag inte att det hade blivit allsvenskan för min del om inte Västervik hade gått upp. Jag hade ändå mött dem i fyra säsonger och de hade haft samma tränare och samma sportchef under de åren. De visste lite vad de fick. Sen har jag heller ingen agent så de fick ta kontakt med mig och det gjorde dem ju, så det är väl lite tillfälligheter också.

 

Som avslutning ber bloggaren Wahlberg att säga något om varje nivå.

Hockeytrean: Det är väldigt speciellt att spela i trean, det finns en del unga som vill framåt och är duktiga och kan spela högre. Men de flesta är avdankade och spelar mest för att det är roligt.

Hockeytvåan: Tycker ändå att det är en bra hockeyliga i Sverige och den har blivit bättre och bättre för varje år. Kolla nu, det finns många lag som satsar. Kalmar har ju ett riktigt bra lag på papperet sen vet jag inte hur det har gått för dem mer än att de är i kvalserien vilket de kan vara nöjda med eftersom att de är nykomling. HA74 har ett grymt lag för division 2 också. Jag tycker det är bra kvalitet nu. När jag spelade där var det väl fyra eller fem lag som var riktigt bra och fyra eller fem som inte var i närheten. Jag tror det är jämnare i dag.

Hockeyettan: En serie som är väldigt rolig och väldigt krävande att spela i. Finns många bra hockeyspelare som skulle kunna spela i allsvenskan enligt mig, om de får rätt förutsättningar så skulle de klara det galant. Allting blir hela tiden lite bättre. Det blir bättre målvakter, backar och forwards och alla får bättre teknik. Serien tar små steg i rätt riktning hela tiden.

Allsvenskan: Samma sak där, den blir bättre och bättre och allting går snabbare och snabbare. Det som jag känner mest efter denna säsong är att så får man går ned under en godkänd nivå så går man minus tre på matcherna. Det finns inte utrymme att göra någon dålig match, för då syns det så väl. Efter något år i ettan, eftersom att VH var ett topplag, när man hade en dålig dag så klarade man sig genom att spela enkelt. Då kunde man rädda ganska stora delar av matchen, men i allsvenskan funkar det inte att ha en dålig dag. Då ringer det.

Kommentera artikeln

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kan använda följande HTML-taggar och -egenskaper:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>